onsdag 30 mars 2011

Tobbe sätter trender

Det här med "Onepiece" verkar ju vara en otrolig trend just nu.
Jag ser dagligen folk som går omkring som förvuxna bebisar på stan, och jag har flera gånger funderat på vem som drog igång den här fruktansvärda Sparkdräkts-trenden?
Idag kom jag på svaret... Det var ju Tobbe!

Bilden nedan, publicerades på Wixtröm-bloggen för ca ett och ett halvt år sedan, men det tar ju alltid lite tid innan folk anammar modet.
Idag skulle jag tippa att åtminstone varannan 16-åring i Sverige äger en Onepiece.

Men Tobbe var först, kom i håg det!




lördag 12 mars 2011

Nu börjar 2011



Ni kanske undrar vart jag tagit vägen. Försvunnit från Facebook. slutat bloggat. Slutat höra av mig och existera.
Nu orkar jag berätta varför. 1-0 i ronder och cancerdans såg ju så ljust ut. Var uppe på jobbet och bestämde att jag snart skulle börja jobbar igen. Glada nyheter, sms till vänner och planer för framtiden. Men inom mig kände jag att det inte stämde. Hade en känsla i min kropp som var nästan lika stark som den jag hade när jag visste att jag fått cancer och ingen trodde mig. En känsla som gnagde men som man trängde bort. Några dagar senare kom det... Samtalet från sjukhuset där de berätta att de gjort en miss och att det fanns spridning i buken bakom vänster njure. Den diagnos jag till och med fått på print gällde inte längre.*PANG* en riktig jävla knock. Från att vara i stort sett frisk så vart jag sjuk på riktigt igen. På bara en minut. Svårt att beskriva den känslan, men den suger till rätt hårt i magen som att åka ner för en berg och dalbana. Man blir kall i kroppen. För en andra gång så har sjukhuset givet mig fel diagnos.

Det har vart ett jävla krig...
En lång lång väg där jag vissa dagar vaknat upp och inte ens sett horisonten. Känt hur skiten käkar upp mig långsamt bit för bit. Sveper min fysik, gnager på mitt psyket och till efterrätt siktat in sig på mitt hopp.
Från att ha jobbat, tränat och rest runt halva jorden slå en sån tvärnit. Bromspåren är såå långa och luktar fortfarande. Det var bara rensa kalendern på obestämd tid. Jag hade fått ett nytt jobb och de var heltid och gick bara ut på en sak. Bli frisk!
Kalendern fylldes med dagar, dagar på sjukhus och jag med gift. Ett jävla rävgift som gör saker med kroppen man aldrig upplevt förut. Biverkningar den ena märkligare en den andra. Den tar dina sinnen, smak, lukt, känsel hörsel och syn. Men framför allt din krafter och ditt sociala liv då man sover 20-22 timmar mardröms sömn efter avslutat kur. Immunförsvaret blir så lågt att träffa folk blir farligt för din hälsa. Just där någonstans är det svårt att se ljuset i tunneln. Det är faktiskt stört omöjligt att vara psykiskt stark när man är så fysiskt svag.

Det är just då man inser att det finsate man har här i livet är familj och vänner. Att se hur alla släpper allt bara för att finnas där för mig. Då menar jag precis allt. Kan inte ens tänka på det utan att börja gråta. Vet inte hur jag någonsin ska kunna ge tillbaka de jag fått av er under den här tiden. Alla som på sitt vis har gjort allt vad de kunnat för att pusha mig, stöttat och givet mig trygghet mitt i all osäkerhet. Ni vet vilka ni är och ni är så många. Saknar ord.

Vaknade förra måndagen. Hade tre sjukhusbesök den dagen. Tre stycken... Satt mig i bilen i vanlig ordning och började åka mot Karolinska. Det kändes inte längre jobbigt att åka dit. Mer som att åka hem. vart sjuk i mer en tre månader nu. Sätter på radion och hör Oskar Linnros sjunga- vi äter skiten så vant att vi börjar gilla smaken utav skit. Det var ju jag... Jag hade accepterat att jag är sjuk istället för att se att jag skulle bli frisk. Fick en känsla i kroppen tog upp telefon och ringde upp mamma. -Hej mamma, de är jag. Känner att det vänder nu, jag kommer bli frisk nu. Den här veckan vänder allt. Lägger på telefonen och höjer volymen. - Vi kan gå genom eld.
Två dagar senare får jag beskedet. Skiten är borta en behandling till och jag är "frisk" (kontroller för återfalla 10år) Magkänslan och tron stämmer ytterligare än gång...

Just nu känner jag mig lite som Petter Northug. Har legat lågt och lurat såå länge nu. Någonstans har jag haft koll på läget hela tiden. Har vart sjukt stark och är väldigt stolt över mig själv hur jag tagit mig igenom den här. Psykiskt och och fysiskt. Hur jag lagt upp loppet för att nu gå in på stadion och göra en spurt som sent ska glömmas. Det ska sen firas med alla som funnits där för mig, mitt team. NU BÖRJAR 2011.




torsdag 3 mars 2011