måndag 30 mars 2009

Barnet i mig!

I går kväll var vi hemma hos Annas föräldrar och avnjöt en alldeles utmärkt söndagsmiddag beståendes av egenrullade köttbullar med kokt potatis, lingon, gurka och gräddsås (jag åt 13 köttbullar, inga konstigheter).
Efter maten ville Liam leka bygga lite Lego. Efter lite tjat pallrade jag mig till slut in i rummet och började bygga. Och helt plötsligt slog barnet i mig till. Jag blev helt besatt av att bygga ett så högt torn som möjligt. Liam var dock mer inne på att inte bygga så högt, utan mer satsa på coola skulpturer i olika former. Jag förklarade dock vikten av att kunna bygga så högt som möjligt, att det är mycket tuffare, och till slut köpte han argumentet och började också stapla på höjden.
Han kunde dessvärre inte hålla sina små klåfingrar i styr hela tiden utan envisades med att slå sönder tornet när han inte längre nådde till toppen.
Det här kunde jag ju inte tolerera utan förpassade honom till andra sidan av rummet medans jag byggde och byggde. Och byggde och byggde. Och byggde. Till slut, när jag hade nått en höjd av cirka 165 centimeter (samma som Jimmy när han står på tå) och det inte längre fanns några klossar, fick Liam komma tillbaka och ställa sig på en stol bredvid för fotografering.
Vid det här laget hade Liam redan lessnat på att bygga för länge sen. Nu lär det dröja innan han frågar pappa om att bygga Lego igen. Det är så man ska jobba. Trötta ut dom bara!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Mycket prat om Jimmys längd... Hur långa är eg ni andra? Peter tex, kan ju inte vara så mycket längre ?

Tobbe sa...

Anonym: Vi andra är inte heller så långa. Egentligen är det ju en familj fylld av dvärgar. Men vi är glada ändå, och så länge jag är längst av bröderna så känns det lugnt att hacka på Jimmy. Han kallar mig för tjockis varannan dag, med allt rätt, så det är inga konstigheter här.